Kategoriarkiv: Landsbygd

Den urbana normen och myterna

förtäta, Har varit på ett stadochland-seminarium som  Region Skåne ordnade och fick tillfälle att lyssna på Johanna Nilsson och Maria Lillieström som driver Härifrån.nu och som bl a pratade om territoriell maktordning och om staden som norm. Finns sååå mycket att fundera på, inte minst myterna kring stad och land. Läs deras hemsida, där finns mycket information! Till exempel resonerade de kring varför staden beskrivs som en tillväxtmotor. Vad är då landsbygden, bilens bakdörrar eller avgasrör?? De föreslog att ett urverk vore en bättre liknelse, där behövs både de stora och de små kuggarna för att urverket ska fungera.

En annan underbar liknelse som Johanna och Maria tog upp är ”Fisken är den sista att upptäcka havet”.  Det vill säga, man är så hemmablind och förstår inte själv att man är en del av normen (om man nu bor i en stad). De gjorde jämförelsen med jämställdhet, där det ju är mannen som är norm. Intressant att göra dessa kopplingar, vilket jag också skrivit ett tidigare inlägg om.

Jag kollar Facebook flera gånger om dagen och hittade där en artikel som gav mig fler tankar kring stad och land. Det är den flitiga Katarina Östholm på min gamla (för typ 30 år sen, haha) arbetsplats Allehanda i Örnsköldsvik, som ofta skriver om landsbygdsfrågor.  Hon ifrågasatte urbaniseringen och stadsplaneringen och ville ha landsplanering i stället. Så långt kunde jag hålla med henne, men hon ifrågasatte också ”interurbana snabbtåg”. Jag tror att man måste göra många olika saker samtidigt, både planera för hela samhället men också göra de städer vi har mer hållbara. Jag tänker inte diskutera den höga kostnaden för höghastighetståg här, men ser dessa tåg som ett sätt att skapa alternativ till flyg. Det måste samtidigt finnas bättre stambanor som kan försörja även mindre orter med trafik.

Katarina Östholm är inne på att fördela i stället för att förtäta och vill bygga nytt på den stadsnära landsbygden. Det är en intressant idé som bör diskuteras, men i Skåne tycker jag inte den håller. Den bördiga åkerjorden i Skåne ska inte bebyggas mer och då återstår främst förtätning som jag ser det. I andra delar av Sverige kan det kanske vara värt att diskutera detta vidare, vad tycker du?

Innovationscenter för landsbygden

Sjöbo kommun har alldeles nyligen slutfört en förstudie om att starta ett innovationscenter för landsbygden. Ska det behövas, kan man ju undra? Blir det inte bara ännu ett stuprör? Frågorna är alltid relevanta att ställa, och jag är minsann ingen vän av stuprör, men jag tror att det här stupröret får många hängrännor:)  När staden är norm, som den ju faktiskt är, behöver landsbygden hävda sin rätt och sina möjligheter, stuprör eller inte.

Det finns många småföretag i de små orterna och på den rena landsbygden, inte minst många lantbruksföretag (som tyvärr ofta glöms bort när man pratar om småföretag). Precis som företagen i staden har de också behov av att utvecklas och hitta nya lösningar och innovationer, men har ofta inte tid, kraft eller personal med rätt kompetens för att komma vidare.

Förstudien har fokuserat på att näringslivet är motorn i landsbygdsutveckling och att företagen bidrar till en attraktiv bygd. Tanken är att gå vidare med ett pilotprojekt i Sjöbo kommun, med möjlighet att skala upp till fler kommuner i Skåne. Förstudiens resultat kan kort sammanfattas i 6S: Stärka-Stödja-Slussa – en rådgivande funktion som ska vara mobil; Stimulera idéskapande – att samverka och nätverkskoppla blir en viktig uppgift; Samordna och Skapa möjligheter – att öppna dörrar för t ex potentiella testbäddar.

Att koordinera testbäddar är särskilt spännande! Där kan också Penta Helix-perspektivet komma in: samarbete mellan näringsliv, akademi, kommunen, föreningslivet och eldsjälar. Då kan nya produkter och tjänster testas i ett tidigt skede.

Förstudien ställer själv frågan om det inte finns tillräckligt med innovationsaktörer, och det är ju en mycket bra fråga. Det vimlar av sådana, med delvis olika uppdrag. Ingen har dock särskilt fokus på, och därmed kunskap om, landsbygdsföretag. Staden är norm och därmed de företag som finns där. Det finns troligtvis delvis andra behov på landsbygden och då fyller detta innovationscenter ett tomrum.

Det är glädjande att förstudien skriver följande:

”Vi vill dock från förstudiens sida tydligt påpeka att landsbygdsfrågan inte är en isolerad fråga. Samexistens, utbyte och gemensam utvecklingsdrivkraft i det ”rurbana”, d.v.s. att stad och land finns och fungerar i en livgivande symbios. Vi vill poängtera att vi ser stor potential i att utmana, jobba bort och ”riva”, både mentala och fysiska, hinder som finns mellan stad och land. Vi behöver gemensamt utmana gängse normer för vad staden står för – det urbana, och det som landsbygden traditionellt står för – det rurala. Gränsöverskridande och överbryggande blir nya ledord.”

Kunde inte beskrivit det bättre själv!:)))

 

Ömsesidigt beroende för hållbarhet

Häromdagen hade Allehanda (där jag för övrigt jobbade som reporter för många år sedan) en kolsvart artikel om Dödsstöten för landsbygden Skribenten Katarina Östholm hävdar att ”kontraktet mellan stad och land brutits”. Hon skyller på staden och att staden bara väljer billig mat utan att bry sig om konsekvenserna. Och drämmer till med ”ett svek, ett brodermord” så man nästan blir deprimerad. Men jag är en optimistisk människa, det finns möjligheter men det krävs både mod och vilja att bryta samhällsutvecklingen.

Den utmärkta hemsidan Härifrån.nu vill utmana den urbana normen och känns mer optimistiskt lagda än Katarina Östholm. De länkade till en gammal, men fortfarande aktuell, artikel från Svenska Dagbladet, skriven av Christel Gustafsson, då landsbygdsstrateg på Jordbruksverket, numera utvecklingsdirektör hos Region Kronoberg, och Magnus Ljung, agr dr, SLU i Skara. De skriver att ”vi måste göra beroendet mellan stad och land synligt”. En stad kan inte bli hållbar i sig själv, det kräver en koppling till landsbygden. Gustafsson och Ljung ser en biobaserad ekonomi som en stor möjlighet. Jag håller med dem och kopplar därför gärna in cirkulär ekonomi som en lösning. De senaste fem åren har cirkulär ekonomi lyfts fram mer och mer, men än så länge är det bara delar som fungerar cirkulärt. Enskilda företag, produkter etc. Det krävs ett större grepp kring den cirkulära ekonomin.

Det talas ofta om att bygga hållbara städer (hur många projekt finns inte kring detta?!), men sällan eller aldrig nämns landsbygdens betydelse för detta. Precis som om städerna är isolerade öar. Ibland undrar jag nästan om landsbygden inte nämns alls i samhällsplanerarutbildningarna, det verkar så i alltför många sammanhang. För att samhället, och inte bara städerna, ska bli hållbara på riktigt krävs det samarbete och synergieffekter. Jag tror inte på metoden att måla i svart och polarisera som Katarina Östlund gör i sin artikel.

Att förenkla och generalisera skapar inte samarbete. Landsbygden är också påverkad av det urbana och är minst lika högteknologisk som staden, kolla gärna hos vilken bonde som helst. Och i stan vill fler och fler leva mer lantligt. Bondens marknad är populär, det odlas både i balkonglådor och mer organiserat i stadsodlingsnätverk mm.

Jag väljer att se det så här: när staden har ett fokus på att bli grön och hållbar innebär det i praktiken ett samarbete med omlandet (landsbygden och mindre orter). Det är omöjligt att bli helt hållbar utan detta samarbete. Därför är det bra att fler och fler pratar om hållbara städer, och nu är det också dags att högt tala om att det kräver en hållbar landsbygd i en ÖMSESIDIG harmoni. Politiker, samhällsplanerare, forskare, företagare, föreningsmänniskor eldsjälar – kom igen! Prata om och agera för landsbygden som en positiv kraft för en hållbar samhällsutveckling! Då kan landsbygden få tillbaka det självförtroende som den på många håll har tappat.

Minska kunskapsklyftan!

Gästbloggare Jens Thulin:

”Jag ska nog sluta köpa kött av Jens på Vismarlövsgården, han dödar ju sina djur, det är bättre att köpa i mataffären”

Stad och land, land och stad, båda starkt sammankopplade och beroende av varandra men ändå ett enormt stort gap mellan dessa båda sammanhang. Med ena benet i en urban verklighet kopplad till hållbar stads- och affärsutveckling och det andra i en gödselstack hemma på gården befinner jag mig mitt i detta gap. Citatet ovan sades med glimten i ögat men det har etsat sig fast hos mig. Troligen gillar jag det för att den okunskap citatet vittnar om stämmer bra överens med hur jag upplever situationen i detta gap. För snart 15 år sedan fick jag en kommentar från en klasskamrat på gymnasiet. En kommentar som fick mig att bestämma mig för att alltid ha kvar ena benet, eller åtminstone ett par tår, i gödselstacken.

”Va, riktiga kor? Kan man verkligen ha det hemma där man bor? Det var som fan det, man kan verkligen inte tro att Jens är en bonde med kor där hemma, han köper ju snygga modekläder och så!”

Relevant att nämna i sammanhanget är att det var en gymnasieskola med en av Malmös högsta intagningspoäng. Jag minns hur jag skrattade åt kommentaren och har gjort så flera gånger till sedan dess när jag tänkt tillbaka på det. Sedan två år tillbaka säljer jag majoriteten av djuren från min småskaliga nötköttsproduktion direkt till kunderna i form av köttlådor. Detta har fått mig att inte längre skratta åt kommentaren utan har istället öppnat mina ögon för den kunskapsklyfta som finns och som citatet vittade om redan för 15 år sedan.

Uppskattningsvis hälften av mina kunder vill gärna klappa kalvarna, provsitta traktorn och ställa frågor om djuren och gården när de hämtar sin köttlåda. Det har därför blivit skrämmande tydligt att många barn som klappar kalvarna inte har den blekaste aning om att lådan som sedan lastas in i bilen, och biffen de har på tallriken, en gång var en söt liten kalv.

I diskussioner kring hållbar utveckling kan det mesta kopplas till beteendeförändring. Hur vi reser, vad vi äter, hur vi bo, var vi väljer att placera pengar etc. I vår globaliserade värld lever vi ofta långt från produktionen av det vi konsumerar. För många barn i Sverige finns det mesta lättillgängligt och det är väl bara till att skaffa mer om det tar slut? Mat, kläder, leksaker och teknikprylar finns i affären och mer pengar kan man hämta ut i en automat i en vägg. Många svenska företag inom olika branscher har valt att flytta sin verksamhet till andra delar av världen = långt mellan producent och konsument. Det svenska lantbruket är dock svårt att flytta till andra sidan jordklotet och jag tror därför att kopplingen mellan stad och land och kunskapsklyftan däremellan är en möjlig nyckel till framgång för en hållbar utveckling. Hur ska vi få folk att äta mindre kött, att inte slänga mat eller att producera mer klimatsmart om vi inte lyckat kommunicera hur allt hänger ihop?

Vi lever på en planet med begränsade resurser och inget system eller verksamhet kan därför växa oändligt på vår planet. Det finns liksom inte mer av allt, varken i affären, i skogen eller under jordskorpan. Genom dubbelriktad kunskapsöverföring mellan stad och land, med förslagsvis vår svenska livsmedelsproduktion som exempel, tror jag att vi kan få fler att inse detta.

Jens Thulin, arbetar som hållbarhetsstrateg på COWI i Malmö och är så kallad månskensbonde på Vismarlövsgården utanför Malmö.         

Fy för fyrkantig bostadsmarknad

Det borde pratas mycket mer om bostadspolitik och byggande i dessa dagar när det kommer så många flyktingar hit. För de allra flesta handlar bostadspolitik om stora hus med lägenheter eller villaområden, belägna i städer eller större tätorter. Men det här med att bygga i mindre orter eller på landsbygden, är det någon som bryr sig om det? De stora byggbolagen gör det knappast, vilket man tyvärr inte kan klandra dem för.

Faktum är att byggande på landsbygden och i mindre orter många gånger är svårare än vad det är i städerna. Det är kanske inte så många som riskerar att överklaga, men man faller utanför regelboken. Det finns inga detaljplaner, vilket egentligen borde vara en förenkling men snarare försvårar. Tjänstemännen på kommunernas byggnadsavdelningar är helt inne i det här med översiktsplaner och detaljplaner och tänker i princip bara byggande i städerna. Att bygga enskilda hus utanför detaljplan låter sig kanske göras på ett någorlunda enkelt sätt, men anta att någon vill satsa på en bybebyggelse på en helt ny plats där det tidigare inte funnits en by. Det blir många käppar i hjulet!

Ett argument som ofta framhålls är att det som ska byggas ska byggas i områden som har nära till kollektivtrafik. Som grön entreprenör med hållbarhetstänk tycker jag förstås att det är en god tanke, men frågan är vad som är hönan och ägget? Kollektivtrafik behöver knappast vara statisk och då kan sträckningar rimligen ändras och nya linjer kan komma till. Kanske kan resor för de boende skötas på ett helt annat sätt än genom traditionell kollektivtrafik? Hela Sverige ska leva har en del synpunkter kring att bo och resa på landsbygden. Jag håller kanske inte med om allt, men de pekar på de problem som finns.

Om ett bostadsområde inte är med i översiktsplanen när denna antas är det i princip kört att komma med kloka idéer i efterhand. Då får man vänta till nästa ÖP och hålla sig på alerten då. Har vi råd med sådant fyrkantigt tänkande? Givetvis en retorisk fråga som jag svarar ett rungande NEJ på, inte minst när byggandet med billiga bostäder behöver komma igång NU! Att så många flyktingar kommer hit gör att frågan inte kan dras i långbänk längre, och jag önskar att beslutsfattarna hade rett ut bostadspolitiken för länge sen – det är ju inget nytt att den svenska bostadsmarknaden inte har fungerat på många år. Nu behöver det byggas både i städerna och på landsbygden!

Stadens Dag samt SOU 2015:88

Häromdagen var jag i Stockholm på Stadens Dag, ”en mötesplasts för stadsutvecklare”. Den arrangerades av Svenska Stadskärnor och City i samverkan i Stockholm. Programmet var intressant, men höll tyvärr inte måttet i praktiken. Dagen var upplagd med olika perspektiv: storstad, arkitekturpolitik, orts- och platsutveckling, fastighetsägarna, besöksnäring och media. Eftersom det var en dag för stadens frågor handlade i princip allt om städer. Men det fanns lite hopp för oss som vill se samhället i stort och inte uppmuntra de stuprör som finns. Lena Lindström, ordförande i Svenska Stadskärnor, är till vardags tjänsteman i Örnsköldsviks kommun där hon jobbar både med  landsbygdsutveckling och stadsutveckling och ser det som en stor möjlighet att se helheten i sin kommun. En annan helhetsförespråkare är Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör i Malmö. Han påminde om att arkitektur inte bara är byggnader, det är också demokratiska värden och det är viktigt att se helheten. Christer Larsson har alldeles nyligen lämnat ifrån sig sin utredning Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design. På sid 75-78 finns resonemang som ger lite hopp och som avslutas med:

”Urbaniseringen få betydelse för människors livsmiljö, både i stadsområden och på landsbygden. Urbaniseringen och den därmed ökande segregationen, högre grad av konsumtion och en ohållbar resursförbrukning, sätter dock staden under press. Begreppet stad som en enkärnig, sammanhållen struktur kan återigen behöver prövas i förhållande till regionförstoringen. Ett ensidigt fokus på urbanisering och stadens företräde riskerar att försvaga det dynamiska perspektiv som relationen mellan stad och land utgör.”

Kul dessutom att Christer Larsson använde sig av Malin Rönnbloms rapport som jag skrev om i förra inlägget. Fler och fler börjar tänka i samma banor. Frågan är hur vi hittar redskapen att tillvarata de länkar som finns och också skapa nya mellan stad och land? Det lär knappast finns en gordisk knut, här gäller tålmodigt och gnetigt arbete och en förmåga att se nya möjligheter och lösningar.

Staden som norm

Kan man göra en liknelse mellan staden som norm och landsbygden som undantaget likaväl som man gör när det gäller genus, att mannen är norm och kvinnan måste anpassa sig till detta? Ja, varför inte? Det är i alla fall intressant att fundera i dessa tankebanor. Jordbruksverket har låtit ta fram en rapport om det urbana tolkningsföreträdet som skrivits av Malin Rönnblom, Umeå universitet. Intressant att läsa och fundera över. Hon skriver bl a ”Staden skapas i relation till landsbygden, och ofta på ett sätt som innebär att staden går ‘vinnande’ ut ur den relationen. Staden som representant för modernitet, tillväxt, framgång och utveckling behöver landsbygden, behöver ‘kusinen från landet’ för att visa på sin förträfflighet.” Malin Rönnblom skriver också att det finns andra likheter mellan landsbygdsforskning och genusforskning, de finns i marginalen och betraktas inte alltid som vetenskapliga.

Landsbygden betraktas som något särskilt, det tecknas en bild av bristande utvecklingskraft och det tas fram särskilda landsbygdsstrategier. Allt det tenderar att förstärka en urban norm om utveckling och hållbar tillväxt. ”Landsbygdsstrategin utgår från en medvetenhet om landsbygdens särskildhet, samtidigt så skapas landsbygden som hjälplös och i behov av stöd. Det görs till självklart att många invånare är bättre än få. Det görs till självklart att den naturliga miljön är täthet, staden, medan landsbygdens fysiska miljö är ‘speciell’.” Malin Rönnblom undrar också varför flexibilitet och ideellt arbete anses särskilt viktigt för landsbygden, då dessa ledord ofta lyfts fram i dokument om landsbygdsfrågor.

Lite att fundera på, eller hur?!

Varje plats har unika förutsättningar

Generellt verkar landsbygden ha ett kollektivt dåligt självförtroende. Service försvinner, man får inte bredband eller måste lägga ner många frivilliga timmar på att skaffa det, lantbruket har det svårt ekonomiskt. Samtidigt känner jag till många bygder där kreativiteten sprudlar, där man ordnar saker med gott självförtroende och sällan tänker eller agerar på ett negativt sätt. När jag tänker efter är det samma sak i tätorter och städer. Där varierar det också hur levande och dynamisk orten är. Varför det är så är ganska givet, det handlar så klart om människorna och om det finns pådrivande eldsjälar.

Det finns problem men av olika slag. Kanske är problemen till och med mer svårlösta i städerna? Att lösa trångboddhet, trängsel i trafiken och otrygghet med kriminalitet och våld är ju inte alldeles enkelt och görs definitivt inte av eldsjälar.

Problemen är alltså olika, men kanske ibland två sidor av samma mynt. Trångboddheten i staden motsvaras kanske av problem med vintertomma (eller helt övergivna) hus på landsbygden. Trängsel, buller och avgaser i trafiken i staden motsvaras kanske av bristande kollektivtrafik på landsbygden.

Samtidigt pratar samhället om innovationsstrategier, entreprenörskap, klimatanpassning, hållbar tillväxt. Min målbild är att den gamla klyschan ”Stad och land, hand i hand” blir verklighet! Därför har bloggen också den underrubriken. Genom att bygga mentala broar och hängrännor mellan stad och land kan samhällsutvecklingen bli hållbar. Frågorna måste ses i ett sammanhang, vilket kräver ett värderingsskifte hos beslutsfattare och näringsliv. Man måste inte planera antingen för det urbana eller för det lantliga, man måste göra både och och se samhällsutvecklingen som en helhet. Det urbana måste inte vara norm! Återkommer till detta i senare inlägg.

 

Oändliga möjligheter

Det har pratats mycket om stad och land de senaste månaderna. Känner att fler och fler tänker i de här banorna, att något är på gång. Men liksom jag är många famlande, hur gör vi något konkret för att bygga broar? Det krävs samarbete över sektorsgränser för att hitta nya lösningar och möjligheter för landsbygden och staden. Näringslivet behöver engagera sig, självklart det offentliga, även universitet och högskolor. Denna trio kallas ofta Triple Helix. Men nu gäller det att koppla på två ”sektorer” till: civilsamhället och enskilda eldsjälar, då blir det Penta Helix.

Ambitionen är att den gamla klyschan ”Stad och land, hand i hand” ska bli verklighet. Det ger en hållbar tillväxt och en positiv samhällsutveckling, något som de flesta säger sig förespråka men alltför få har konkreta lösningar på. Det pågår mycket arbete kring landsbygdsutveckling, hållbara städer, social innovation, grön tillväxt, livsmedelsproduktion och -förädling samt demokratiutveckling. Hur hittar vi brofästena att bygga broar på? Steg ett är att se möjligheterna och försöka synkronisera olika projekt och utvecklingsarbeten som pågår isolerat för varje enskild del. Projektifiering är en fara i detta arbete, liksom ett stelbent innovationssystem. Det finns många fond- och projektmedel att söka, men ofta är de uppdelade i stuprör och det blir svårt att hålla blicken mot målet när man drunknar i stuprörsarbete.

Jag har mött många det senaste halvåret som är genuint intresserade av dessa frågor. Frågan är, hur fångar vi intresset och kanaliserar det i något som blir mer än vackra ord? Många gör ett fantastiskt arbete i sina stuprör, men hur fixar vi hängrännorna/broarna för högre utväxling i arbetet? Kom igång, delge dina synpunkter!

 

INTE ENSAM OM DESSA TANKAR

Tack för all respons och glada tillrop efter bloggsläppet igår! Kul också att öppna Sydsvenskan i dag och läsa om den urbana normen: http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/pa-sajten-harifran-ifragasatts-stadslivets-hoga-status/

Jag gick in på de intervjuades hemsida http://www.harifran.nu/harifran/ och där finns mycket intressant i ämnet. Ska själv fördjupa mig mer i deras material.

Innan jag kollade Härifrån.nu hade jag själv hunnit formulera följande, så det är skönt att fler tänker i samma banor:-)

Det urbana har blivit norm; centralisering och storskalighet är det som gäller. Det upplevs som ett hot mot det småskaliga på landsbygden, ett hot som också blir reellt när butiken, skolan och postkontoret läggs ner.

Staden kan ha liknande problem som finns på landsbygden: dålig uppkoppling, dålig kollektivtrafik, långt till service, men också renodlade urbana problem som trängsel och buller. Samtidigt finns den lantliga livsstilen inne i staden: människor odlar på tak och grönområden, det finns bikupor på höghusen, maten har blivit ett stort intresse. Många försöker leva klimatsmart. I detta ligger också möjligheten för stad och land att mötas. Mat, odling och ansvar för miljö och klimat förenar människor oavsett bostadsort eller ursprungsland. Stad och land är ömsesidigt beroende av varandra, men det ser varken den som bor i centrum eller den som bor på bondgård. Vilka mentala och andra broar kan byggas för att detta ska bli tydligt för fler?