Alla inlägg av Katarina

Den urbana normen och myterna

förtäta, Har varit på ett stadochland-seminarium som  Region Skåne ordnade och fick tillfälle att lyssna på Johanna Nilsson och Maria Lillieström som driver Härifrån.nu och som bl a pratade om territoriell maktordning och om staden som norm. Finns sååå mycket att fundera på, inte minst myterna kring stad och land. Läs deras hemsida, där finns mycket information! Till exempel resonerade de kring varför staden beskrivs som en tillväxtmotor. Vad är då landsbygden, bilens bakdörrar eller avgasrör?? De föreslog att ett urverk vore en bättre liknelse, där behövs både de stora och de små kuggarna för att urverket ska fungera.

En annan underbar liknelse som Johanna och Maria tog upp är ”Fisken är den sista att upptäcka havet”.  Det vill säga, man är så hemmablind och förstår inte själv att man är en del av normen (om man nu bor i en stad). De gjorde jämförelsen med jämställdhet, där det ju är mannen som är norm. Intressant att göra dessa kopplingar, vilket jag också skrivit ett tidigare inlägg om.

Jag kollar Facebook flera gånger om dagen och hittade där en artikel som gav mig fler tankar kring stad och land. Det är den flitiga Katarina Östholm på min gamla (för typ 30 år sen, haha) arbetsplats Allehanda i Örnsköldsvik, som ofta skriver om landsbygdsfrågor.  Hon ifrågasatte urbaniseringen och stadsplaneringen och ville ha landsplanering i stället. Så långt kunde jag hålla med henne, men hon ifrågasatte också ”interurbana snabbtåg”. Jag tror att man måste göra många olika saker samtidigt, både planera för hela samhället men också göra de städer vi har mer hållbara. Jag tänker inte diskutera den höga kostnaden för höghastighetståg här, men ser dessa tåg som ett sätt att skapa alternativ till flyg. Det måste samtidigt finnas bättre stambanor som kan försörja även mindre orter med trafik.

Katarina Östholm är inne på att fördela i stället för att förtäta och vill bygga nytt på den stadsnära landsbygden. Det är en intressant idé som bör diskuteras, men i Skåne tycker jag inte den håller. Den bördiga åkerjorden i Skåne ska inte bebyggas mer och då återstår främst förtätning som jag ser det. I andra delar av Sverige kan det kanske vara värt att diskutera detta vidare, vad tycker du?

Intensivt arbete med Refarm 2030

Har lite lätt ångest över att jag inte skrivit blogginlägg på så länge! Samtidigt jobbar jag intensivt i bloggens anda. Jag lägger en stor del av min tid på att bygga upp Refarm 2030, en nationell förening som jobbar för att bli en kunskapsnod kring hur man kan arbeta för en ny hållbar matproduktion, inte minst med fokus på stadsodling.

Vi har nyligen tillsammans med ett antal kommuner och andra aktörer lämnat in en ansökan till Vinnova, På väg mot den ätbara staden. Ansökan inriktar sig på att förändra den nuvarande planeringsprocessen i kommunerna.

Förra veckan hade vi ett intressant rundabordssamtal tillsammans med Stadsjord i Göteborg där det var deltagare från kommuner (både politiker och tjänstemän), lärosäten och odlare.

Och den 15-16 september ordnar Refarm 2030 en konferens med jobbtema, dvs att det finns en stor potential till nya jobb inom odling, både inom traditionell odling, odling inne i städer och odling inomhus, även tillsammans med fiskodling, sk akvaponik.

Utöver detta jobbar Refarm 2030 fram en verksamhetsplan och ägnar sig åt medlemsvärvning. Alltså har jag inte så mycket tid över att blogga, men jag ser det som att rurbanisering.se går parallellt med Refarm 2030. Vill någon skriva ett blogginlägg vore det toppen! Vi hörs!

Ekosystemtjänster

Visste du att Naturvårdsverket har ett regeringsuppdrag att uppmärksamma värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster och dess betydelse för oss människor, under 2014-2017? Jag erkänner villigt att jag bara nyligen fick vetskap om det, men tycker att jag som troligen är mer samhällsintresserad än många andra borde ha vetat det tidigare. Rimligen är det bara en liten klick som är uppdaterade på detta och där behöver många hjälpas åt för att sprida kunskap om ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster kan vara stödjande (t ex fotosyntes), försörjande (t ex livsmedel), reglerande (t ex pollinering) eller kulturella tjänster (t ex rekreation). Läs gärna mer i den utmärkta skriften från Lunds universitet. Det är verkligen ett ämne som kopplar samman frågor kring stad och land och som har stor betydelse för samhällsutvecklingen.

Utdrag ur ovan länkade rapport från LU:s Centrum för miljö- och klimatforskning, sista sidan:

”Den ökande urbaniseringen leder till att städer breder ut sig över omgivande landskap, med förlust av jordbruksmark och naturmiljöer som följd. Ambitionen att städer inte skall breda ut sig leder i stället till att kvarvarande naturliga, obebyggda och övergivna miljöer inom städer får stryka på foten till förmån för förtätad bebyggelse och infrastruktur. Urbaniseringen går på så sätt ut över biologisk mångfald, vilket hotar både skyddsvärda arter och de ekosystemtjänster som gynnar människors välbefinnande. Att bevara, skapa och sköta naturmiljöer i städer kan vara ett effektivt sätt att förvalta både urban biologisk mångfald och ekosystemtjänster. ”

Det är möjligt att det här redan är självklarheter för samhällsplanerare, beslutsfattare och byggbolag, men tyvärr tror jag inte det. Ekosystemtjänster måste in som en övergripande del i beslutsprocessen och man måste hitta redskap att använda sig av egentligen ganska självklar kunskap. Stadsodling, inklusive biodling, är ett självklart redskap och det finns många andra.

Det har gjorts en global analys (Cities and Biodiversity Outlook) av vad ekosystemtjänster betyder och deras nyckelbudskap är:

  • urbanisering är både en utmaning och en möjlighet att hantera ekosystemtjänster
  • rik biologisk mångfald kan existera i städer
  • biologisk mångfald och ekosystemtjänster är ett kritiskt naturligt kapital
  • bibehållande av urbana ekosystem ökar människors hälsa och välbefinnande
  • urbana ekosystemtjänster och biologisk mångfald kan begränsa klimatförändringarna
  • en ökning av biologisk mångfald kan öka säkerheten inom livsmedelsområdet
  • ekosystemtjänster måste integreras i stadsplaneringen
  • för att lyckas måste arbetet ske på flera fronter samtidigt,  i många olika sektorer och med många olika aktörer
  • städer är en arena/testområde för lärande kring en resilient och hållbar framtid
  • städer har stor potential att skapa verktyg för innovation och styrning och måste därför ta ledningen i arbetet för en hållbar utveckling.

Jag hoppas och utgår från att planerare och beslutsfattare förstår att detta måste göras i tätt samarbete med hela samhället och med städernas omland, det vill säga de små orterna och landsbygden. Det ömsesidiga beroendet måste tydliggöras!

 

 

Innovationscenter för landsbygden

Sjöbo kommun har alldeles nyligen slutfört en förstudie om att starta ett innovationscenter för landsbygden. Ska det behövas, kan man ju undra? Blir det inte bara ännu ett stuprör? Frågorna är alltid relevanta att ställa, och jag är minsann ingen vän av stuprör, men jag tror att det här stupröret får många hängrännor:)  När staden är norm, som den ju faktiskt är, behöver landsbygden hävda sin rätt och sina möjligheter, stuprör eller inte.

Det finns många småföretag i de små orterna och på den rena landsbygden, inte minst många lantbruksföretag (som tyvärr ofta glöms bort när man pratar om småföretag). Precis som företagen i staden har de också behov av att utvecklas och hitta nya lösningar och innovationer, men har ofta inte tid, kraft eller personal med rätt kompetens för att komma vidare.

Förstudien har fokuserat på att näringslivet är motorn i landsbygdsutveckling och att företagen bidrar till en attraktiv bygd. Tanken är att gå vidare med ett pilotprojekt i Sjöbo kommun, med möjlighet att skala upp till fler kommuner i Skåne. Förstudiens resultat kan kort sammanfattas i 6S: Stärka-Stödja-Slussa – en rådgivande funktion som ska vara mobil; Stimulera idéskapande – att samverka och nätverkskoppla blir en viktig uppgift; Samordna och Skapa möjligheter – att öppna dörrar för t ex potentiella testbäddar.

Att koordinera testbäddar är särskilt spännande! Där kan också Penta Helix-perspektivet komma in: samarbete mellan näringsliv, akademi, kommunen, föreningslivet och eldsjälar. Då kan nya produkter och tjänster testas i ett tidigt skede.

Förstudien ställer själv frågan om det inte finns tillräckligt med innovationsaktörer, och det är ju en mycket bra fråga. Det vimlar av sådana, med delvis olika uppdrag. Ingen har dock särskilt fokus på, och därmed kunskap om, landsbygdsföretag. Staden är norm och därmed de företag som finns där. Det finns troligtvis delvis andra behov på landsbygden och då fyller detta innovationscenter ett tomrum.

Det är glädjande att förstudien skriver följande:

”Vi vill dock från förstudiens sida tydligt påpeka att landsbygdsfrågan inte är en isolerad fråga. Samexistens, utbyte och gemensam utvecklingsdrivkraft i det ”rurbana”, d.v.s. att stad och land finns och fungerar i en livgivande symbios. Vi vill poängtera att vi ser stor potential i att utmana, jobba bort och ”riva”, både mentala och fysiska, hinder som finns mellan stad och land. Vi behöver gemensamt utmana gängse normer för vad staden står för – det urbana, och det som landsbygden traditionellt står för – det rurala. Gränsöverskridande och överbryggande blir nya ledord.”

Kunde inte beskrivit det bättre själv!:)))

 

Ömsesidigt beroende för hållbarhet

Häromdagen hade Allehanda (där jag för övrigt jobbade som reporter för många år sedan) en kolsvart artikel om Dödsstöten för landsbygden Skribenten Katarina Östholm hävdar att ”kontraktet mellan stad och land brutits”. Hon skyller på staden och att staden bara väljer billig mat utan att bry sig om konsekvenserna. Och drämmer till med ”ett svek, ett brodermord” så man nästan blir deprimerad. Men jag är en optimistisk människa, det finns möjligheter men det krävs både mod och vilja att bryta samhällsutvecklingen.

Den utmärkta hemsidan Härifrån.nu vill utmana den urbana normen och känns mer optimistiskt lagda än Katarina Östholm. De länkade till en gammal, men fortfarande aktuell, artikel från Svenska Dagbladet, skriven av Christel Gustafsson, då landsbygdsstrateg på Jordbruksverket, numera utvecklingsdirektör hos Region Kronoberg, och Magnus Ljung, agr dr, SLU i Skara. De skriver att ”vi måste göra beroendet mellan stad och land synligt”. En stad kan inte bli hållbar i sig själv, det kräver en koppling till landsbygden. Gustafsson och Ljung ser en biobaserad ekonomi som en stor möjlighet. Jag håller med dem och kopplar därför gärna in cirkulär ekonomi som en lösning. De senaste fem åren har cirkulär ekonomi lyfts fram mer och mer, men än så länge är det bara delar som fungerar cirkulärt. Enskilda företag, produkter etc. Det krävs ett större grepp kring den cirkulära ekonomin.

Det talas ofta om att bygga hållbara städer (hur många projekt finns inte kring detta?!), men sällan eller aldrig nämns landsbygdens betydelse för detta. Precis som om städerna är isolerade öar. Ibland undrar jag nästan om landsbygden inte nämns alls i samhällsplanerarutbildningarna, det verkar så i alltför många sammanhang. För att samhället, och inte bara städerna, ska bli hållbara på riktigt krävs det samarbete och synergieffekter. Jag tror inte på metoden att måla i svart och polarisera som Katarina Östlund gör i sin artikel.

Att förenkla och generalisera skapar inte samarbete. Landsbygden är också påverkad av det urbana och är minst lika högteknologisk som staden, kolla gärna hos vilken bonde som helst. Och i stan vill fler och fler leva mer lantligt. Bondens marknad är populär, det odlas både i balkonglådor och mer organiserat i stadsodlingsnätverk mm.

Jag väljer att se det så här: när staden har ett fokus på att bli grön och hållbar innebär det i praktiken ett samarbete med omlandet (landsbygden och mindre orter). Det är omöjligt att bli helt hållbar utan detta samarbete. Därför är det bra att fler och fler pratar om hållbara städer, och nu är det också dags att högt tala om att det kräver en hållbar landsbygd i en ÖMSESIDIG harmoni. Politiker, samhällsplanerare, forskare, företagare, föreningsmänniskor eldsjälar – kom igen! Prata om och agera för landsbygden som en positiv kraft för en hållbar samhällsutveckling! Då kan landsbygden få tillbaka det självförtroende som den på många håll har tappat.

Refarm 2030 nybildad förening

Är glad att föreningen Refarm 2030 har bildats, se Facebook, och att jag dessutom blivit vald till dess första ordförande! Det ligger helt i linje med det arbete jag gjort hittills kring denna blogg och anslutande aktiviteter (t ex workshops). Det är dags att se potentialen i stadsodling och skapa en livsmedelsproduktion som förenar stad och land. Inte minst behöver självförsörjningsgraden av livsmedel öka. Vi är absolut för frihandel, men det svenska samhället behöver blir mer robust och kunna stå emot utmaningar, bli mer resilient som det heter.

Refarm 2030 vill arbeta med mycket och måste förstås ta ett steg i taget, och lyfter fram följande punkter:

  • Bygga ett hållbart samhälle med maten som brygga, redskap och jobbskapare
  • Öka livsmedelsproduktionen i Sverige
  • Uppmuntra forskning om stadens livsmedelsproduktion
  • Lyfta fram hortikultur kombinerat med vattenbruk
  • Arbeta för en minskad miljö- och klimatbelastning från maten
  • Aktivera våra igenväxande landskap
  • Utveckla stadsjordbrukens roll som landsbygdsambassader
  • Utveckla/synliggöra ”experimentområden” för nya grödor, produktionsformer och samarbeten på landsbygden
  • Samverka med invandrade svenskar kring lokal livsmedelsproduktion
  • Uppmärksamma värdet av stadsodling och sociala möten
  • Integrera nyanlända via stadsodling

Som alla nyfödda är Refarm 2030 som Bambi på hal is, men vi vet vart vi vill! Känner mig trygg med en styrelse med många olika kompetenser och verksamhetsutvecklare som är pådrivande. Ska bli så kul! Första tiden kommer vi att ägna åt att skaffa medlemmar och tillsammans med några av dem kan vi göra intressanta ansökningar om olika projekt. Vi kommer att finnas i närliggande sammanhang och öka våra nätverk. Och i mitten av september blir det en konferens i Växjö för att göra ytterligare ett avstamp i verksamheten.

Stadsodling – möjligheter och hinder

Urban farming. Eller stadsodling. Eller stadsbruk. Kalla det vad du vill, det kan finnas många benämningar på detta nygamla fenomen. Odling i städer har väl alltid funnits mer eller mindre, inte minst Egnahemsrörelsen. Under senare år har stadsodling vuxit fram, mycket efter inspiration från USA där det finns urban farming i många städer, inte minst i New York där det odlas på många tak.

Jag intresserar mig mycket för stadsodling, inte minst som fenomen. Det kan finnas så många olika syften att sätta igång med stadsodling, allt från sociala och integrationsprojekt, t ex Stadsbruk i Malmö, till avancerade högteknologiska projekt som t ex Plantagon i Linköping. Det som fascinerar mig är att detta kan vara kontroversiellt.

Jag var nyligen på konferensen Sammen dyrker vi byen på Köpenhamns universitet. Där lyssnade jag och hundra andra på intressanta föreläsningar om forskning och byggande mm. Några begrepp som togs upp var nyttovärde och härlighetsvärde. Jag gillade ordet härlighetsvärde och skrev en tweet om det. Fick genast syrliga och satiriska kommentarer om bl a gröna vågen. Blev förvånad, men jag borde nog inte förvänta mig att alla ska se potentialen med stadsbruk.

Blev därefter lite mer lyhörd och inser att det finns en ömsesidig misstänksamhet mellan ”huvudaktörerna”. Människor som håller på med stadsodling tror alltför ofta att det ”vanliga” lantbruket sprutar gifter mot allt och kör med stordrift som i stadsodlarna ögon är negativt. Jag har pratat med några LRF-are och framhållit att stadsbruk är landsbygdens ambassadörer i staden, men då blir det lätt fnysningar och mummel om romantiskt grävande i någon park, ungefär som Twitterkommentarerna ovan.

Eftersom jag driver denna blogg vet ni att jag brinner för att bygga broar mellan stad och land och här har vi verkligen ett konkret exempel som inte borde behöva vara så svårt. Som Jens Thulin skrev här i sitt inlägg för ett tag sen: Minska kunskapsklyftan! Det är uppenbart att både stadsodlare och LRF behöver öka sin kunskap om ”den andre”. Inom kort kommer det bildas en nationell förening, Refarm2030, för stadsodling. Jag hoppas och tror att föreningen kommer att ägna en del kraft åt att skapa förståelse och överbrygga kunskapsklyftan. Jag tänker vara medlem och agera för att det ska kunna bli så. Välkommen du också!

Diskutera mera!

Har precis fått iväg en intresseanmälan till en talarförmedling om att föreläsa och moderera kring rurbanisering och kringliggande frågor. Hoppas verkligen jag kommer med där! Annars får jag jaga uppdrag själv, vi behöver diskutera hur vi bygger länkar mellan stad och land för ett mer hållbart samhälle!

Jag funderar mycket på hur man ska komma vidare i det här arbetet. Fler och fler intresserar sig för kopplingen stad och land, men än så länge famlas det kring hur man kan komma vidare. Var och en verkar jobba i sitt eget stuprör. Förbaskade stuprör!

Förutom att driva den här bloggen (kunde skrivit oftare, jag vet) försöker jag få in en fot på konferenser som anknyter till området. I höstas pratade jag och kollegan Anna om social innovation ur ett rurbant perspektiv. Om en månad ska jag hålla en workshop om hur man bygger urbana-rurala länkar för att åstadkomma ökad hållbarhet. Det gör jag tillsammans med Jens Thulin (som var gästbloggare nyligen) från COWI på konferensen Urban Magma. Vi tar tacksamt emot inspel om vad vi ska ta upp på workshopen!

Jordbruksverket skapar Urban och Ruralia

Det förra inlägget, av gästbloggaren Jens Thulin, handlade om hur man kan överbrygga kunskapsklyftan mellan stad och land. Nu har jag precis upptäckt att Jordbruksverket försöker göra sitt till, vilket är mycket glädjande.

Jordbruksverket har tagit fram en tecknad bok för barn som heter Urban och Ruralia och som finns att ladda ner gratis, eller köpa hyfsat billigt via deras hemsida. Boken tar upp ett antal aspekter på beroenden mellan staden och landsbygden, men eftersom förhållandet är så komplext varken kan eller ska den vara heltäckande. Tipsa gärna lärare om att denna bok finns!

Boken påminner mig om när jag funderade på namn på den här bloggen. Jag tänkte först göra den lite roligare och kanske ha några tecknade figurer som kunde diskutera de olika sambanden. Arbetsnamnen var Urban och l´Antis, men jag vågade inte köra på det av risk för att betraktas som oseriös:) Dessutom skulle det kräva utgifter för att betala en tecknare, för mina egna streckgubbar skulle inte gjort någon succé kan jag säga…

I vilket fall, Urban och Ruralia kan säkert ge sig ut på fler äventyr. Kom gärna med idéer så kan jag tipsa Jordbruksverket om en fortsättning!

Minska kunskapsklyftan!

Gästbloggare Jens Thulin:

”Jag ska nog sluta köpa kött av Jens på Vismarlövsgården, han dödar ju sina djur, det är bättre att köpa i mataffären”

Stad och land, land och stad, båda starkt sammankopplade och beroende av varandra men ändå ett enormt stort gap mellan dessa båda sammanhang. Med ena benet i en urban verklighet kopplad till hållbar stads- och affärsutveckling och det andra i en gödselstack hemma på gården befinner jag mig mitt i detta gap. Citatet ovan sades med glimten i ögat men det har etsat sig fast hos mig. Troligen gillar jag det för att den okunskap citatet vittnar om stämmer bra överens med hur jag upplever situationen i detta gap. För snart 15 år sedan fick jag en kommentar från en klasskamrat på gymnasiet. En kommentar som fick mig att bestämma mig för att alltid ha kvar ena benet, eller åtminstone ett par tår, i gödselstacken.

”Va, riktiga kor? Kan man verkligen ha det hemma där man bor? Det var som fan det, man kan verkligen inte tro att Jens är en bonde med kor där hemma, han köper ju snygga modekläder och så!”

Relevant att nämna i sammanhanget är att det var en gymnasieskola med en av Malmös högsta intagningspoäng. Jag minns hur jag skrattade åt kommentaren och har gjort så flera gånger till sedan dess när jag tänkt tillbaka på det. Sedan två år tillbaka säljer jag majoriteten av djuren från min småskaliga nötköttsproduktion direkt till kunderna i form av köttlådor. Detta har fått mig att inte längre skratta åt kommentaren utan har istället öppnat mina ögon för den kunskapsklyfta som finns och som citatet vittade om redan för 15 år sedan.

Uppskattningsvis hälften av mina kunder vill gärna klappa kalvarna, provsitta traktorn och ställa frågor om djuren och gården när de hämtar sin köttlåda. Det har därför blivit skrämmande tydligt att många barn som klappar kalvarna inte har den blekaste aning om att lådan som sedan lastas in i bilen, och biffen de har på tallriken, en gång var en söt liten kalv.

I diskussioner kring hållbar utveckling kan det mesta kopplas till beteendeförändring. Hur vi reser, vad vi äter, hur vi bo, var vi väljer att placera pengar etc. I vår globaliserade värld lever vi ofta långt från produktionen av det vi konsumerar. För många barn i Sverige finns det mesta lättillgängligt och det är väl bara till att skaffa mer om det tar slut? Mat, kläder, leksaker och teknikprylar finns i affären och mer pengar kan man hämta ut i en automat i en vägg. Många svenska företag inom olika branscher har valt att flytta sin verksamhet till andra delar av världen = långt mellan producent och konsument. Det svenska lantbruket är dock svårt att flytta till andra sidan jordklotet och jag tror därför att kopplingen mellan stad och land och kunskapsklyftan däremellan är en möjlig nyckel till framgång för en hållbar utveckling. Hur ska vi få folk att äta mindre kött, att inte slänga mat eller att producera mer klimatsmart om vi inte lyckat kommunicera hur allt hänger ihop?

Vi lever på en planet med begränsade resurser och inget system eller verksamhet kan därför växa oändligt på vår planet. Det finns liksom inte mer av allt, varken i affären, i skogen eller under jordskorpan. Genom dubbelriktad kunskapsöverföring mellan stad och land, med förslagsvis vår svenska livsmedelsproduktion som exempel, tror jag att vi kan få fler att inse detta.

Jens Thulin, arbetar som hållbarhetsstrateg på COWI i Malmö och är så kallad månskensbonde på Vismarlövsgården utanför Malmö.